Hemma!

Det har av nån anledning inte blivit så mycket skrivande, men här kommer anledningen till varför.

Den 16 så hade jag lite värkar på kvällen och hela natten. Men tyvärr så avtog dom igen under dagen. Per stannade hemma dagen efter vilket var skönt. Varken han eller jag hade sovit nått alls på natten. Under dagen den 17 var allt lugnt. Framåt eftermiddagen så gick det en liten bit av slemproppen! Hade inga tecken på värkar. Jag vilade ganska mycket och försökte vara aktiv och gå rätt mycket när jag sovit och vilat en stund. När vi skulle äta kände jag sug efter fet mat. Så det blev att Per fick köra ner och köpa kebab tallrik. När jag sen gick ut för att plocka äpplen till Ronja så gick vattnet! POFF sa det! Jag skrek upp till Per som satt vid datorn att vattnet gick och vi fick brått iväg till förlossningskliniken. Vi har ca 10 min Eksjö och under de 10 minuterna så hade jag tre värkar. När vi kom in så fick jag gummiband runt magen som mäter puls på min och barnet och mäter värkarna. De blev snabbt tätare och intensivare. Till slut kom de med endast 30 sekunders mellanrum! Jag lyckades att andas genom dom i början. Men när sen smärtan kom i ryggen så fick jag ta lustgasen. Jag hade öppnats till 5 cm. På de 5 cm stannade det länge och för att klara det fick jag EDA, tur att jag var lite hög av lustgasen! Sen var det SÅ jäkla skönt! Ingen smärta alls! Kunde andas och jag blev så glad. Var uppe och åt lite och fick vilat. Men sen kom trycket neråt. Lika intensivt som värkarna och jag ville vagga lite och till slut sitta på bollen i hopp om att öppnas till 10 cm... och då öppnade jag mig till 6.5 men där stannade allt. Efter 12 timmars värkar med 30 sek mellanrum tog vi ett beslut om att försöka förlösa Ida med sugklocka. Läkaren drog i denna sugklocka så ådrorna stod ut ur pannan på honom och krystade allt vad jag kunde. Den ikke! Ida satt fast! Ner snabbt som tusan och fick göra ett akut snitt. Jag satt fast i hur många sladdar och hade nålar precis överallt! Så klart fastnade de och hade hillat in sej i vartannat... Usch säger jag bara.
Sen var det bara att blotta ryggen igen för bedövning! Då kändes det så himla konstigt. Allt började sticka i magen och i benen som när foten somnar fast gånger 1000. Rätt var det var så hörde jag skriket från vår lilla bebis. Per grät och jag vill också gråta och känna den lyckan men jag var så trött. De höll upp henne och hon var så fin! Jag hade iofs gått i 9 månader och trott det var en pojke, och när jag fick se henne mellan benen blev jag först rädd och trodde hennes pung hade delat på sej och var helt missbildad :) Men jag förstod snabbt att det var en flicka!

Det gör ont med snitt - inget snack om den saken. Allt gjorde ont, att ligga och försöka sitta och bara när man röra sej lite lite och för att inte tala om första toa besöket! Fy fasiken för att resa sej från sängen första gången. Fast att jag fick sprutor i mina lår för smärtan gjorde allt fruktanvärt ont! Men alla är jätte hjälpsamma och mysiga och så snälla och finns till hands, så man känner sej väldigt ompysslad och alla som jobbar på bb har så stor förståelse och finns till hands.

Sen till det viktigaste! Per har varit helt fantastisk. Hade jag inte haft honom vid min sida som hjälpt mig och stöttat mig på ett sånt fantastiskt sätt så vette sjutton om jag hade haft så stor lust att ens vilja öppna ögonen efter en sådan pärs. Han har verkligen fått mig att känna mig stark!

Efter när allt lugnat sej och jag så smått börjar känna mig bra kommer nästa hårda smäll. Barnläkaren som kollar alla barnen konstaterade att Ida har ostabila höfter och får ligga i skena! Ortopeden kom dagen efter och satte på henne en skena och fast att vi varit oroade av hur det skulle se ut så var det inte så farligt - tyckte vi då!
Men sen! Usch det var så svårt att hantera henne och allt var bara så fel. Ida var ledsen och när hon bara var ledsen var vi det också. Skenan satt uppe vid öronen vid vissa tillfälle och den gned henne i bakhuvudet och det var så jobbigt Sen kom en barnmorska in och tyckte att skenan var på tok för stor. Och nästa som vi frågade tyckte det samma. Så dagen efter fick Ida en annan skena som satt som den skulle. Vilken idiot ortoped den första som satte den stora på henne! Och han ska kalla sej ortoped! Men om 6 veckor så får vi hoppas att hon slipper den!

Idag 23/9 är det första dagen sen vi åkte in till förlossningen som mitt hår är helt utborstat! :) Det tog ca 30 min att borsta igenom alla knutar! Per höll i balsamspray och jag borsta. Så nu känner jag mig som en ny människa.
Ida ligger i sin säng för första gången. Hon är som en liten apa som ska ligga på bröstet och vara nära precis hela tiden :) Men peppar peppar...än så länge ligger hon och sover.